Elizabeth Debold

Bio & resources

Jag har aldrig velat vara man. Trots den uppenbara ojämlikhet som fanns mellan män och kvinnor när jag växte upp tyckte jag aldrig att männen var särskilt lyckligt lottade. Pappa och de andra männen som jag kände då verkade inte lyckligare än mamma och de andra kvinnorna i min omgivning. Visst tjänade de pengar och för det mesta bestämde hur de skulle användas, men det var surt förvärvade pengar – i arbete som var tråkigt, smutsigt och ibland till och med farligt. Sällan spännande utan direkt livsfarligt. Ändå är det en sak som jag alltid har avundats männen för: att de kan kissa stående. Det kan låta trivialt, ja löjligt, men jag kan inte räkna alla gånger som det skulle ha varit en stor lättnad att kunna förrätta behovet stående.

Så när jag nyligen läste i en artikel att det tolkas som ”höjden av vulgaritet och kanske också något som associerar till våld” när en svensk man stoltserar med sin avloppsutrustning på pissoaren, då trodde jag inte mina ögon. Det här var en gång vikingar. Hur har de kunnat förmås att göra det sittande? Efter lite detektivarbete fann jag att en feministgrupp vid Stockholms Universitet år 2000 hade krävt att alla urinoarer skulle tas bort därför att de diskriminerade kvinnorna. Tala om penisavund! Jag hade ingen aning om att det var på det här sättet kulturen utvecklade sig i Sverige, de andra skandinaviska länderna och i Holland, alltså de nationer som leder evolutionen på könsjämlikhetens område. År 2005 ansåg World Economic Forum att Sverige låg främst när det gäller kvinnornas möjligheter i ekonomiskt och politiskt avseende och ifråga om utbildning, hälsovård och välfärd. Sverige och de andra små länderna i Nordeuropa har generösa bestämmelser för mamma- och pappaledighet, fri tillgång till högre utbildning, barnomsorg som man har råd med, och mycket annat. De har lagstiftat om ett antal grundprinciper som ökar jämlikheten mellan kvinnor och män, och som får mitt feministhjärta att klappa fortare. Men det har aldrig fallit mig in att i samma takt som kvinnorna reste sig skulle männen sitta ned – på toaletten. Kan man tänka sig!

Jag kommer ihåg en annan artikel som jag läste för omkring tio år sedan. Den handlade om att svenskarna var uttråkade i sovrummet – deras intresse av sex hade faktiskt minskat sedan slutet av 1960-talet. Artikeln antydde att kvinnorna fann det svårt att bibehålla det sexuella intresset för sin partner. I sin strävan att skapa ett sant könsjämlikt samhälle hade svenska män blivit så, ska vi säga, lika kvinnorna i läggning att den gnista som håller ett intimt förhållande vid liv höll på att slockna. Skulle det kunna vara så i Sverige att, lite förenklat, kvinnorna var kvinnor och att männen också var kvinnor.

Men för att vara rättvis och inte bara förblindad av mina egna fördomar – vårt sinne för vad som är manligt och kvinnligt är starkt påverkat av kulturella normer. I USA började kvinnorna raka bort hår från kroppen i början av 1900-talet för att de ville se mer ”feminina” ut. Medan den kutymen har uppstått och spritt sig betraktar andra kulturer den som bisarr. Men jag hade aldrig tänkt särskilt mycket på hur männen skulle förändras om kulturella värderingar ändrades så att de stödde den traditionella kvinnliga domänen. Min tro har alltid varit att en sådan förändring skulle vara positiv för oss alla: att låta kvinnor och män uttrycka hela skalan av mänskliga egenskaper som historiskt har varit könsuppdelade. Och att det skulle ge oss frihet att bli mera engagerade och kreativa i våra relationer.

Men om det nu inte var så enkelt? Jag blev väldigt nyfiken på männen i det progressiva Skandinavien – i Sverige, Danmark och Norge, länderna där vikingarna en gång stakade ut rutten för sina djärva och skräckinjagande plundringståg. Den allmänna meningen bland progressiva människor, liksom bland nutidens filosofer och andliga ledare, är att ett radikalt skifte till det feminina i den västerländska kulturen är vägen till en fredlig och positiv framtid. Många anser att vi inte behöver blicka längre än till Nordeuropa för att få en förhandsvisning av vår egen framtid. Jag ville veta vad som hände med männen i de här mest jämlika länderna i världen. Det visade sig emellertid vara ett svårutforskat ämne. Progressiva källor beskriver terrängen strax söder om polcirkeln som en plats så nära paradiset man kan komma – skandinaverna, och särskilt danskarna, är bland de lyckligaste folken i världen. Konservativa människor hävdar bestämt att någonting är ruttet i landet Danmark (och i Sverige och Norge) men deras reaktioner är spetsade med antifeminism, kvinnohat, könsfundamentalism och främlingsrädsla. Jag behövde själv ta reda på hur det förhöll sig. Så när de första vårtecknen visade sig reste jag till Danmark, världens äldsta ännu fungerande kungadöme, på jakt efter sanningen om vad som hände med vikingarna…